I 53 år har hon stått där varje fredag och lördag och sålt grönsaker, frukt, ägg och blommor. Gun-Britt Johansson, 82, har sett torghandeln på Kvilletorget förändras.
– Förr var det bara Kvilleborna som handlade här, nu kommer nästa alla utifrån, säger hon.

Det blåser rejält och regn hänger i luften. Ändå är det gott om kunder vid det ensamma ståndet mitt på Kvilletorget. Thomas Wallengren har åkt hit ifrån Torslanda, en fredagsrutin som uppstått tack vare kärleken till Gun-Britt Johanssons berömda saltgurka.
– När den tar slut i kylen får jag kramp, säger han och skrattar.

Alltid på plats

Han brukar köpa på sig ett litet lager, för även om han är här ofta är det inte varje vecka som Gun-Britt har någon saltgurka. Men det finns alltid annan frukt och grönt som behövs fyllas på där hemma och en sak är säker – Gun-Britt är alltid på plats.

– Mellan jul och nyår brukar jag ta ledigt annars är jag alltid här. Vad skulle jag annars göra? Många av mina kunder är mina goda vänner sedan länge. Det här är mitt liv, jag vet inget annat, säger hon.

Yrket har gått i arv. Hennes pappa började sälja grönsaker på Kvilletorget 1929. Innan dess stod hans föräldrar på Kungstorget. Men med Gun-Britt tar den över hundraåriga traditionen slut. Antagligen också torghandeln på Kvilletorget. För ett tiotal år sedan gav fiskhandlaren, den ”näst siste” på torget, upp.
– Konkurrensen från matbutikerna är för stor. De kan köra kampanjer under inköpspris. Förr var det mycket närfolk, men nu är det mest folk utifrån som kommer till mig och handlar. Man åker från Gottskär, Kungälv, Örgryte – ja, alla möjliga ställen i stan.

Det handlar ofta om utflyttade Kvillebor. Egentligen är Gun-Britt också själv en sådan. Hennes föräldrar bodde i en lägenhet i området på 20-talet innan arrenderade och så småningom köpte en gård i Björlanda-Kile 1941. Tjugo år senare övertog Gun-Britt och hennes man gården.
– Vi odlade allt själva; purjolök, palsternacka, tomater. Nu saltar jag bara gurkorna.

Tunga lyft

Sedan hennes man dog i hjärtinfarkt vid 54-årsålder sköter hon ruljangsen själv. Det är mycket jobb. De två dagarna på torget slukar 50 timmar i veckan, vilket är mer än en heltidsanställning. När hon ska stå på torget går hon upp halvfem och är hemma först vid sextiden på kvällen.
– Och på torsdagarna kör jag till partitorget och handlar. Det blir mycket lyft. Även om jag inte bär 25 kilos säckar med potatis längre så måste jag ändå flytta 200 kilo i mindre portioner.

Det är klart hon är trött på lördagskvällarna. Gun-Britt berättar om den senaste då hon och sonen var på Lorensbergsteatern för att se Galenskaparna.
– Det var trevligt att vara där, men jag var alldeles för trött. Jag sov länge, till åtta i söndagsmorse.

Men trots att ryggen börjar ta stryk och att den ekonomiska vinningen inte är den bästa tänker hon fortsätta. Hennes barn vet att det är lönlöst att försöka få henne på andra tankar. Det är på Kvilletorget hon har sitt liv, det är här hon träffar kunder, vänner – till exempel Gun som åker från Billdal varje vecka för att både handla av henne och för att hjälpa till en stund.
Det är dem Gun-Britt Johansson inte vill svika. Det är därför hon ställt sig på plats i ur och skur – hur kallt det än har varit. Hon minns särskilt en lördag härom året då termometern visade 14 minusgrader.
– En kund hade beställt en säck potatis som han skulle hämta. Det var bara han som dök upp på hela dagen.

Skulle hon göra om samma sak igen?
– Hittills har jag gjort det, men inför denna vinter har jag bestämt mig: Jag ställer mig inte på torget om det är tio grader kallt. Men det är synd om någon kund skulle åka långt och så är jag inte där. Men som min dotter säger: ”det är ju också synd om du åker dit och så kommer det inga kunder”.

 

Text: Lars Nicklason