Boken Upptäck Hisingen! är nummer fyra i Göteborgs Stadsmuseums serie Det moderna Göteborg. Där finns många beskrivningar av platser på Centrala Hisingen och vi har fått tillåtelse av en av bokens författare Einar Hansson att publicera dessa delar här. Om du är intresserad av att köpa boken kostar den 60 kronor och finns på Stadsmuseet, bibliotek på Hisingen och i en del bokaffärer.
Götaälvbron
Från 1874 gick all vägtrafik till Hisingen över den gamla Hisingsbron och Kvillebäcksvägen fram till Backa bro över Kvillebäcken, där vägarna grenade sig. Ett tätt linjenät med färjor klarade transporterna i övrigt. Efter utredningar om ny centralhamn och generalplaner för Lundby beslöt man att bygga en modern högbro med spårväg till Hisingen. Här demonstrerades ESABs [5:12] nya elsvetsteknik. Invigningen skedde i full snöstorm i november 1939.
Knutpunkt Hjalmar
1940 kom spårvägen över Götaälvbron och den fick sin första ändstation vid Hjalmar Brantingsplatsen. Här tog stora vägen mot Backa av och platsens folkliga namn Backaplan har visat sig mycket livskraftigt. Under 1960- och 70-talet växte trafiken liksom Backa plansområdet och trafikbelastingen ökade. I mitten av 1990-talet satsades många miljoner av staten på förbättrad kollektivtrafik och ombyggnad till en rymlig och trafikseparerad buss- och spår vägsknut, »Hjalmar«. Söder om hållplatsen finns minnesplatsen över katastrofen 1998 då 63 unga människor dog i en diskoteksbrand.
Backaplan
Backaplans industritraditioner började 1905 med Rosengrens Kassaskåpsfabrik 1905 och mekaniska verkstaden och gjuterifirman Calvert & Co. Backaplansområdet av idag växte fram i ett »postindustriellt bakvatten«, med tomma f. d. industribyggnader och lucktomter men nära bostadsområden och staden i övrigt. I f. d. Rosengrens lokaler startade Turitz/EPA stadens första stormarknad BRA 1964, tätt följd av Domus. Dessa pionjärer bröt förbudet mot handel i industriområdet och inledde utvecklingen mot externa köpcentra. Backaplan har nu blivit ett av Sveriges största sådana.
I en aktuell översiktsplan föreslås en mer blandad bebyggelse med inslag av bostäder och nya grönstråk. I Kvillebäckens nedre del har den oansenliga vattenväxten knölnate sin enda växtplats i Sverige, förutom några bestånd i Mölndalsån.
Frihamnen
Under början av 1900-talet planerade staden för en stor centralhamn, delvis på öar i Göta älv. 1922 inviges den moderna Frihamnen med pirar, järnvägsspår och stora magasin i funktionalistisk utformning. Gatan från Hisingsbron med all trafik till Hisingen fick då läggas om i en stor båge mellan höga staket mot det avspärrade Frihamnsområdet. Planerna på en centralhamn övergavs snart, och hamnen byggdes allt längre västerut längs älvens stränder. Södra Frihamnspiren kallas Bananpiren, efter den bananimport som drevs av Banankompaniet.
Traditionella lastmetoder användes länge för de ömtåliga bananlådorna. På 1990-talet övergick man till pallar och hanteringen flyttades till Skandiahamnen. Frihamnen blev för en kort tid kryssningsterminal. I väntan på framtidsplanerna används piren nu för konserter och streetrace i evenemangsstadens anda.
Ringögatan
Under 1880-talet muddrades Göta älv för större fartyg. Muddermassorna användes bl. a. för att fylla ut Tingstadsvassen, där hamnar planerades. En kanal byggdes då i en båge för att man lätt skulle kunna lossa mudder. Genom kanalen skapades den s. k. Ringön. Här etablerades industrier från 1890-talet, bl. a. Göteborgs stads varv som lever kvar i verkstäderna nära Götaälvbron. Från 1930-talet lades kanalen igen och det moderna industriområdet byggdes upp. Det fick behålla sitt gamla namn: Ringön.
Hamnbassängerna–Gotenius Varv
Vid hamnbassängerna längs Järnmalmsgatan finns rester av en klassisk hamn, med fartygsskrov, varvsverksamhet och vattenglitter mellan pålverken. Gotenius varv på Manufakturgatan är ett aktivt reparationsvarv för bl. a. skärgårdsbåtar, bilfärjor och fiskebåtar från öarna. Bogser AB Sven var 1936 en av de första företagarna på Ringön, bland björkar och baracker. De hade tidigare mycket jobb med pråmfrakt och bogseringar åt varven. En del av flottan finns kvar på platsen men uppdragen är i dag färre. Intill hamnbassängen ligger Claessons trätjära, en butik med traditionella material och metoder som åter blivit högaktuella. På Ringön finns ännu livsrum för entusiaster som rustar upp veteranbilar och båtar.
Bron över Kvillebäcken
Intill Herkulesgatans bro över Kvillebäcken syns rester av Kvillebäckshamnen. Rörstrands porslinsfabrik flyttade hit från Stockholm 1898 och vidare till Lidköping 1936. Dess gula tegelkomplex dominerade området. Efter en lång tid som industrihotell och med visioner om upplevelsepark hade förfallet gått så långt att den revs 2002. Nu byggs nya bostäder. Delvis bevarade Göteborgs Bult- och Nagelfabrik har anor från 1800-talet. Här låg barn- och ungdomsteatern, Backateatern till 2007. Man utnyttjade Bultfabrikens lokaler på ett sätt som påminde om 70-talets totalteater.
Kvilletorget
Det gamla salutorget Kvilletorget är stort, med torghandel och ett tempel för Frälsningsarmén i före detta biografen Gnistan. Torget pryds av en fontän av Carl Milles. Torget var centrum i den stadsdel som byggdes upp för arbetare i fabriker och varv i närheten under slutet av 1800-talet. Kring torget låg landshövdingehus med två stenvåningar, två fulla trävåningar och en vindsvåning med kupor. Sådana höga trähus var inte tillåtna i Göteborg, där de ansågs alltför brandfarliga, däremot i Lundby landskommun. Dessa hus blev »k-märkta« på 1970-talet, men vansköttes och brann ned ett efter ett. Nya fyrafemvåningshus byggdes med sockelvåningar i sten och de övre våningarna klädda i plåtpanel som imiterar trä. De representerar det sena 1970-talets sökande efter alternativ till stora och likformiga kvarter i tegel eller betong. Med de nya husen lanserades det idag vanliga namnet på området: Kvillestaden.
Vågmästareplatsen – 50-talscentrum
Vågmästareplatsen är en gatukorsning som berättar mycket om Hisingens historia. I 1880-talets rutnät av kvarter drogs större gator. Gustaf Dahlénsgatan blev utfart mot Tuve och Hisingsgatan huvudgata mot hamnen. När spårvägen byggdes ut i början av 1940-talet fick flera Hisingsbussar sin ändstation här. 1957–58 revs flera trähus och HSB byggde tolvvånings punkthus för att göra Hisingen mer storstadsmässigt. I förnyelsen ingick ett tidstypiskt centrumhus med mosaikfasader. Lundgrens konditori i huset har en bevarad 50-talsmiljö.
Spårvägen lades på viadukt 1959 och platsen blev allt mer trafikstörd. På 1990-talet satsade man på miljöinriktad stadsförnyelse i samarbete med fastighetsägare. Boulebanan på Vågmästareplatsen är ett steg i den riktningen.
Långängens blandstad
Längs Hjalmar Brantingsgatan och Långängen är rutnätsstaden kvar med landshövdingehus med lokaler i bottenvåningarna. Ett par av de äldsta landshövdingehusen ligger kvar. I lokalerna har butiker och matställen flyttat in. Detta visar de öppna bottenvåningarnas betydelse för en livlig och blandad stadsmiljö. På andra sidan Långängen möter en funktionalistisk 1940-talsplan med parallella lamellhus – också här är det gott om lokaler.
Hallegatan längs Ramberget
Hallegatan följer Rambergets brant och har fått sitt namn av berget med hällarna. Här klättrar små bostadshus från sekelskiftet uppför berget. En liten butiksbod har bevarats i hörnet av Brämaregatan. Längre bort ligger stora villor i trädgårdar. En av dem är den påkostade disponentvillan för porslinsfabriken. Vid Brämaregatan ligger Brämaregårdens kyrka från 1920-talet, ritad av Sigfrid Ericsson, Masthuggskyrkans arkitekt. I kvarteren ligger också nyare hus, som äldreboende från 1980-talet, i en skala anpassad till området.
Hisingsgatan – Herkulesgatan
I kvarteren kring Hisingsgatan och Herkulesgatan fungerar blandstaden som bäst. Husen har olika ålder och rimliga hyror som lockar yngre hyresgäster. En rad lunchrestauranger betjänar arbetsplatserna runtom. Skolbyggnaden ligger kvar. På Herkulesgatan 28 ligger Matteuskyrkan, en träkyrka från 1928 med intressanta målningar av Joel Mila. Tidigare fanns även en biograf vid hörnet mot Jägaregatan.
Wieselgrensplatsen – Lundby Centrum
Enligt 1959 års generalplan skulle Hisingen få ett stort centrum. Det ritades av arkitekterna Nygård och Hultberg. Det fick namnet Wieselgrensplatsen, där också spårvägen fi ck en ny vändslinga. Dagens Lundby centrum påminner om större svenska städers gågata och har en storstadsmix av butiker. Entrén till torget bär tydliga spår av det ursprungliga stora EPA-varuhuset med restaurang. Huset har en karakteristisk kopparklädsel i den övre våningen och klockspelet fungerar fortfarande. Vid själva torget reser sig bostadslängor i åtta våningar med butiker i bottenvåningen och en våning som används för läkarmottagningar
och kontor.
Ett sjukhus, också det kopparklätt med fält i 1970-talsorange, ligger intill affärscentrumet. En ny magnet vid torget är lågprispionjären LL Livs som ligger kvar i ett souterrängläge – nu med namnet Willys. Vid torget planerades ett kulturhus, senast i samband med en tävling som vanns av arkitekt Carl Nyrén. Men i likhet med andra av hans intressanta Göteborgsprojekt genomfördes inte heller detta.
Bjurslättsskolan
Skolan är byggd 1949, arkitekt John Eliasson, och är en av den tidens stora folkskolor i tre våningar. I stället för kulturhuset på Wieselgrensplatsen byggdes en del av skolan 1994 om till ett större bibliotek med
samlingslokaler.
Flunsåsparken
Sockenvägen är ett gammalt namn på den väg som förband Lundby och Tuve kyrksocknar. Här ligger entrén till Flunsåsparken, som ligger inpassad som i en gryta i terrängen med friluftsscen. Sommartid besöker mängder av folk olika friluftsaktiviteter – teater, sång- och musikevenemang. Det är Sveriges största folkpark med fritt inträde.
Lundby gymnasium
Det första gymnasiet på Hisingen, vid Mötesplatsen, blev känt som »Röda gymnasiet«. Här låg redan från 1957 Försöksgymnasiet där en pedagogik av ämnesintegrering och självständigt kunskapssökande drevs av engagerade rektorer. Den stora skolan får en måttlig skala genom »kamlösningen« med korta fl yglar i två våningar kring en central axel. Från entréhallen med en keramikrelief av Lisa Larsson nås de viktigaste rummen, som aulan i sin prismatiska tegelvolym. Materialen är hållbara – tegel, teak, koppar – och detaljeringen precis. Arkitekt var Bo Cederlöf och skolan byggdes 1955–56.
