Grattis! Du har jobbat ideellt i många år med Skonaren Ingos Vänner till glädje för både barn och ungdomar och inte minst med att bevara den fina tremastade skonaren. Hur känns det att få Lundbypriset?
– Det hade jag inte räknat med, jag blev förvånad i allra högsta grad. Men det känns helt klart väldigt bra.

Ett av kriterierna för att få priset är att man ska vara något av en ”vardagsidol” – är du det?
– Nej, det kan jag inte påstå, jag känner mig som en helt vanlig person. Men det är klart jag har haft mycket med ungdomar att göra och det kanske har uppskattats.

Men det är nog inte många som ägnar sin pensionärstid åt att jobba ideellt i så många år och fortfarande gör vid 82 års ålder?
– Det finns hur mycket som helst att göra, jobbet med skonaren Ingo tar aldrig slut. Jag tycker det är roligt och fortsätter så länge jag orkar.

 Varför blev det just Skonaren Ingos Vänner?
– Jag har haft stort intresse för sjölivet i alla år, ända sedan jag som 18-åring mönstrade på en skonare lik Ingo. Efter det fortsatte jag arbeta på sjön och har bland annat fraktat trälast på Nordsjön mellan Norge, Tyskland, Finland och England.

 Något speciellt minne?
– Jag har jobbat på massor av olika båtar. En tid som jag minns med glädje var när jag arbetade åt Transantlantic som gick till Nordamerika. Det var mycket slit men en spännande tid på en mycket fin båt.

 Är du fortfarande engagerad i föreningen?
– Jajamen, jag väntar precis på min son som ska köra mig till verkstaden där jag som bäst håller på med underhållsarbete. Jag slipar och lackar mesanmasten som vi precis tagit ner. Det är roligt och jag är glad så länge jag kan hjälpa till.